Det är något speciellt med strympbyxor
Det finns sådant som är naturligt i vårt vardagsliv, sådant som vi ser varje dag utan att tänka på dess existens. Tandborstar, skor, armbandsur, skärp och halsdukar är sådana prylar. Vardagsaccessoarer som omger oss, en del på kroppen, annat i vår vardagsomgivning. Men en del av dessa accessoarer skiljer sig på det sättet att de kan egga igång oss på olika vis, få oss att le på tunnelbanan eller drömma oss bort på kontoret. Den mest signifikativa av dessa är strumpbyxan, det tygstycke vars främsta uppgift är att krama om det kvinnliga benet.
För tjugo år sedan, men ännu tydligare för kanske femtio år sedan var sannolikt strumpbyxan det klädesplagg som var västvärldens allra vanligaste. Om man räknar bort sarongen och slöjan så var det nog världens vanligaste plagg. Men trots dess nedgång i takt med jeansens popularitet och framväxt hos kvinnor har den enkla benvärmaren, eller i en del fall utmanande kjolkompletteraren, en unik plats i den modenorm som råder. Om nylonstrumpan, för den är oftast gjord av nylon, för ett par decennier sedan främst fungerade som praktiskt plagg som skulle värma kvinnors ben i vardagen, så förknippar nog de flesta den idag med sexualitet av olika slag. Men varför är det så här då? Varför blir ett plagg, som i sig inte är speciellt utmanande, något som förknippas med sex och utmanande klädsel?
Förklaringarna är förmodligen lika många som strumporna har användare.
Personligen tror jag att den laddning som idag finns i bärandet av ett par strumpbyxor har sin historia i kvinnans frigörelse, i den feministiska kamp som erövrade vår kultursfär under 1900-talet.
När kvinnorörelsen marscherade fram som allra starkast på 1960- och 1970-talen så fördes en aktiv kamp för att kvinnor skulle ta makten över sin sexualitet. Alla har väl hört och sett frasen “bränn bh:n”, en symbolisk handling och ett slagord som syftade till att män inte skulle diktera normen för hur kvinnan skulle klä sig och därmed att kvinnan inte skulle behandlas som ett objekt. Även om renässansen av håriga ben aldrig slog igenom på bred front så påverkades vårt samhälle och vårt modeideal av den här processen och den samtalston som rådde. En påverkan som i högsta grad lever kvar än idag, om så i försvagad form.